Fairyland Poetry

Spiritual, personal, fantastical, imaginal, artistical, romantical, historical, mythical, angelical, ethical, poetical, transcendental, graphical, scientifical
 
HomeHome  CalendarCalendar  FAQFAQ  SearchSearch  MemberlistMemberlist  UsergroupsUsergroups  RegisterRegister  Log inLog in  

Share | 
 

 Alvernas Styre

View previous topic View next topic Go down 
AuthorMessage
Angelica
Admin
avatar

Posts : 40
Join date : 2010-07-09
Age : 55
Location : Svea Rike

PostSubject: Alvernas Styre   Sat Dec 25, 2010 1:38 pm

Alvernas Styre
av ’Alven Angelica’ till min dotter ’Alvprinsessan Elanor’

Denna berättelse handlar om Elanors Sims 2 värld Lilladalen,
som hon och jag spelat med i många år tillsammans.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel 1 Ankomsten
Kapitel 2 Motståndet – första vågen
Kapitel 3 Motståndet – andra vågen
Kapitel 4 Katastroftider
Kapitel 5 Krigstider
Kapitel 6 Civilisationens gryning
Kapitel 7 Den nya tiden
Kapitel 8 Den nya människan
Kapitel 9 Planens fullbordan
Kapitel 10 Planens slutfas
Kapitel 11 Födelsen
Kapitel 12 Besökarna


Kapitel 1 Ankomsten
För en 500.000 år sedan anlände de första av alvätt till Lilladalen. De bosatte sig på en plats som i nutid kallas Ingistad. Namnet kommer från en av alvernas gudar, som de säger skapade världen. De första som kom hit var fem män – Leprikon den gröne, Vette den röde och Messias den vite, den fjärde som var Kronos eller Fader Tid, som han senare kom att kallas, samt Tomtenissen, nuförtiden kallad Jultomten. Det kom även en kvinna med dem, som var hustru till den femte mannen – Tomtenissan, eller Tomtemor.

Deras syfte att komma var för att skapa en värld där de kunde vara mäktigare än i deras oändliga, odödliga hemvärld. Bland människorna, som de omgjorde till lydiga undersåtar, kunde de glänsa med sina långa liv, även om de efter alla hundratusentals år kom att förlora sin ungdom och livsglöd, som för evigt varit deras i hemvärlden. Men ingen kan vara gud där alla är gudar. Det första de gjorde var att anlägga en rund fästning, där än idag den gamla fästningen ligger. Den fick en källarhåla och några våningar ovan mark så att alla kunde få rum. Denna första fästning finns kvar som den äldsta delen av den numer hela 500 gånger ombyggda, tillbyggda, reparerade och restaurerade fästningen. För var tusende år har den högste av alla mörkalver, som är de som mest traktar efter världslig makt, kommit hit till Ingistad för att se de sexs verk. Denne högste är Feius. Varje gång har han endast stannat i hundra år, innan han återvänt till alvernas rike. Tillräcklig tid för att göra fästningen som ny igen och hinna styra upp vart människovärlden är på väg.

Även om både Leprikon och Vette är riktiga mörkalver, så hade alltid Tomtenissarna ett alltför gott öga till människorna för att vara sant mörka. De kom att lära dem fröjden av att både få och att ge genom att införa glädjefulla högtider. Då de även lärde människorna ha-ighet och begär var de mitt emellan mörker och ljus, så de kallades gråalver. Hos dem levde också en annan gråalv som styrde årets gång – Kronos. Vette den röde styrde över alla av kött och blod i världen, medan hans vän Leprikon den gröne regerade strängt över allt som jorden gav av sten och gröda. Ondast av dem två var Leprikon, som tärde på jorden och krävde allt mer av material och föda ur henne. Hans krav var så stränga att den en gång så grönskande världen börjat utarmas och dö efter alla årtusenden av plundring. Men även den till synes snällare Vette plågade människor och djur med arbete och vedermödor.

Godast av alla sex var Messias, som bodde högst i fästningens torn och vakade över allt levande på jorden. Han var aldrig mörkeralv, utan följde med för att balansera de energier de andra tillförde den här världen. Hans natur var som grönalvernas, som alltid haft ett starkt band till Skaparen av allt liv och därför alltid respekterar skapelsen. Trots att han var på ljusets sida sen först han kom hit, så är han ändå inte av det yttersta ljuset. Därför har han tvingats se livet lida, förintas och återfödas i den cirkel som har blivit denna världs gång.


Kapitel 2 Motståndet - första vågen
Efter 450.000 år av detta styre kom så den högste av gråalverna hit för att komma tillrätta med ett stort problem, nämligen de många märkliga människoliknande monster som plågade världen. Det fanns nu gott om vampyrer, varulvar och odöda och deras mängd hotade att helt utrota den ursprungliga människan. Lothiens uppgift var att stärka människornas förmåga att stå emot deras attacker och att hitta bot mot det som gick att bota. Han uppförde också Borgen för första gången då för 50.000 år sedan. Allt sedan dess har han återkommit till Ingistad vart 500 år och stannat 50 år varje gång. Tiden där ägnade han sig åt att bygga vidare på sin borg och se över att djuren och människorna inte led för hårt.

Bundsförvanter i Lothiens arbete hade han främst Kronor och Tomtarna, som mer än gärna såg att världen inte förgicks i mörker och död. Speciellt för Messias var Lothiens ankomst ett hopp i mörkret, varför han och de andra tre assisterade Lothien i hans arbete. Som tack lät Lothien redan vid själva nybygget av Borgen uppföra två runda torn – ett till nissarna och Kronos och ett till Messias och Lothien själv. Varje torn hade då som nu flera våningar och en källare. Han byggde också en länga mellan tornen, som blev deras första verkstad. Redan vid den här tiden hade åldrandet tärt på de först anlända alverna och deras hår hade grånat. Mest märktes det på mörkalverna, men till och med gode Messias såg gråa hår i sitt röda hårsvall.

Kvar i fästningen, som nu hade höga skyddsmurrar, bodde fortfarande Vette och Leprikon, även när Feius var frånvarande. De hade inte mycket på ytan, men under låg långa källarvalv med mörka kryptor. Det var ur dessa hålor som skendöda, vampyrer och vildsinta vargmänniskor fick sin form.


Kapitel 3 Motståndet - andra vågen
När så tiden skyndat hade ytterligare 45.000 år förflutit. Människorna fanns nu över hela världen och hade både hunnit förökas och nästan förintas flera gånger i ett böljande fram och åter mellan liv och död; gott och ont. Det var då som ledaren – den högste – av alla grönalver kom. Efter årtusenden av slit för att balansera världen helt ensam på den goda sidan behövde Messias mer kraft. Från sitt torn i Lothien Borgen hade han spritt sitt ljus, bara för att se det dränkas i allt mörker som nu enkom kröp ur hålorna i Feius Fästning. Även om Leprikon och Vette också blivit trötta av världen så var deras sida ännu starkare och förruttnelse och död spred sig lättare än pånyttfödelse och liv. Det var vid den här tiden som de stora öknarna började bli ett stort problem för Messias livsgärning. Ödeländer nästan utan något liv sågs sprida sig på än fler ställen i världen.

Det var då för 5.000 år sedan som Elfar kom och byggde de tre tornen under loppet av 10 år. Det var det första han uppförde av det som sedermera kom att bli känt som Elfars Slott. Han hade också med sig trädgårdsalver, som var en människoliknande varelse som livnärde sig likt växter på vatten och solsken. Deras syfte var att sköta ängar och marker med näring och omvårdnad så att mångfalden bevarades och multiplicerades.

Till sin hjälp hade Elfar förstås Messias, som fick bostad högst upp i det norra tornet, varifrån han kunde se ut över borgen och skymta fästningen i bakgrunden. I det södra tornet kom så småningom Messias dotter Pisces att flytta in. Hon hade en gång följt med Elfar på hans turer tillbaka till människovärlden, vilken han färdades tillbaka till var hundrade år för att alltid stanna i 10 år och bygga på sitt slott och se över allt gott i världens fortgång. Det var för 2.00 år sedan Pisces kom för att hjälpa sin far. Hon fick bo i det södra tornet, medan Elfar alltid bodde i det stora mitt-tornet. Under tornen låg en källare med bad, som fick sitt vatten från en naturlig källa. Direkt över badet byggdes det stora tornet och efter hand hela slottet, med vingar och flera våningar, fast de kom till långt senare. Elfar lät också uppföra vackra trädgårdar för första gången i världen.


Kapitel 4 Katastroftider
Vid den här tiden hade borgen vuxit från sina två torn och en länga till en omgärdad borggård med längor nästan helt runt. Källaren hade byggts ut och var så stor som den är än idag med rum att söka skydd i under orostider och naturkatastrofer. För den obalans som rått hade fått jorden att skaka, frysa, storma och himmelens kroppar hade försökt bränna, förgifta. Allt för att fördriva det onda från den här världen. Det hade varit torka och floder utan like, men ingenting kunde få mörkalverna att lämna denna möjlighet åt sitt öde.

I fästningen hade man många hundra gånger helt fått bygga upp allt från grunden. Numer låg den bakom både skyddsmurar och vallgrav. Där fanns ett stort stall och vaktposter i alla hörn. Huset i mitten var ännu inte byggt, utan där låg en stor gård för Feius arméer att träna och exercera. Vid den tiden Lothien först kom hit hade Feius redan varit här 449 gånger och i sammanlagt 44.900 år. Nu när Elfar kom hade Feius varit på jorden 494 gånger, som blir 49.400 år. Lothien hade då varit här bara 220 gånger och i sammanlagt 11.000 år, så balansen hade ännu inte till fullo uppnåtts även om det sen Lothiens ankomst något börjat lugna sig med istider och katastrofer.

En annan som kom att bo med Leprikon och Vette bara för 12.000 år sedan var en alv som förvisats från alvvärlden genom sin fruktansvärda ondska. Hon var sen födsel av rent vampyrblod – en gen som många alver bär på, men som få ger uttryck för. Som vampyr i människovärlden behövde hon inte bekymra sig om att någonsin åldras och dö. Hennes namn är Leonora och hon kom med den störta katastrof som hänt på senare år. När hon anlände rämnade själva jordens yta, berg steg och dalar skapades. Det var tiden för malströmmen, den stora floden, som legender berättat om sedan dess. Så stor var hennes ondska att nästan världen förgicks. Hon kom att bli mästarinna åt både Vette och Leprikon, men det var Leprikon som hyste det starkaste begäret till henne.

Leonora bodde länge i det innersta av fästningens kryptor och därifrån sipprade ett ondskefullare mörker än någonsin. Trots alla försök av Lothien att sprida sina botemedel mot vampyrism, en gen som mörkalverna spritt bland människorna då de var lätta offer för den och inte kunde motstå att ge uttryck för den, så fick han se sitt arbete grusat efter Leonoras ankomst. Däremot fick han bukt med varulvarna och kom att bli vän med många, både av vargtyp och människosort. Det enda Lothien inte kunde bota var de skendöda, som endast i döden kunde få ro.


Kapitel 5 Krigstider
Med Elfar kom en ny era och hoppet återvände till Lilladalen och dess värld. Hans växtalver spred sina pollen för vinden och många människor omvandlades till plantor, då de även för detta var väldigt mottagliga. Därför såg Elfar att han måste erbjuda dem en kur, ifall de inte önskade förbli växter. En annan kur Elfar tog fram var mot magiska färdigheter, såsom alla alver brukade erhålla efter sin initiering i ungdomen. Alla alver har dock inte önskat få magin eller till och med ångrat sig, när de förstått vad denna kunskap innebär för ansvar. Så Elfar tog fram en bot och erbjöd den fritt till alla som vill bli av med dessa färdigheter. Lite kunde han ana att med tiden kom alla med magikunskap att ses som onda häxor av människorna och under början av hans femte årtusende här såg han många anklagas för häxeri och brännas på bål. De flesta helt oskyldigt och flera som sen länge avsagt sig sin magi och druckit Elfars brygd, varför de inte längre kunde försvara sig från mobben.

Sen Elfar kom första gången till jorden har han regelbundet återvänt en gång per hundrade år. Han stannar dock aldrig längre än 10 år och hinner då bygga ut sitt slott, återuppbygga sådant som raserats och ändå se över att balansen mellan liv och död inte går helt över styr. Genom sina visiter har han någorlunda lyckats förhindra de destruktiva energier som allt starkare pyr ut ifrån fästningen och ett allt ökande antal andra mörkerinfesterade platser i Lilladalens värld. För att slippa ifrån Elfars ljus lät Leonora bygga ett litet slott till sig och sina gamla uralver Leprikon och Vette ute på en öde ö. Det uppfördes där redan i antiken för 3.000 år sedan med två små torn och en mörk källarhåla åt Leonora. Sen dess bodde ingen i Fästningen, utom när Feius besökte den i hundra år var tusende år. Därför var förfallet stort mellan hans besök och han måste varje gång bygga upp både byggnader som sin dödliga armé av legosoldater.

För människorna har detta betytt att de styrts ifrån en ö i 3.000 år av makter de inte kan se, men ana av det mörker som läggs över världen. Var tusende år har de haft ett hundra år av krig och död med arméer av mordiska slaktare som arbetat åt en skoningslös herre. Lika plötsligt som de stora krigen och imperierna uppkommit har de sedan fallit i bitar och avtagit efter Feius lämnat världen och styret av den till de tre på ön.

Varje gång Feius rest till världen under de sista 50.000 åren har även hans forntida vän Lothien rest hit. Om Feius någonsin haft en god sida så heter den sidan Lothien. Under de första 50 åren av Feius terrorvälde på jorden har alltid Lothien varit där med sin egen armé av trogna riddare och vapenbröder för att stoppa Feius totalförstörelse av allt gott i världen. Under dessa 50 år har därför krigen varit korta, om än många, då människorna genom Lothien kunnat organisera ett motstånd mot total underkastelse. När sen Lothien återvänt till alvriket har så de fruktansvärda krigen börjat och människan helt underkuvats. För utan Lothiens list och magi kunde inte Kronos och nissarna upprätthålla den ordning och disciplin som ett motstånd mot ondskans härskaror krävde. Deras lott blev att lära människorna att härda ut tills Lothien återvände och utan Feius i 50 år kunde återställa ordningen i världen. En väntan som tog 400 år efter Feius avtåg, vilket var år av stor möda och lite hopp.


Kapitel 6 Civilisationens gryning
När sedan Elfar lät sig övertalas av både sin gode vän Lothien, som såg upp till Elfar för hans rena godhet och höga moral, och av sin gamla vän från urtiden – Messias – att komma till människornas värld med sitt ljus så började varje besök av Feius i världen också med 10 år av Elfars närvaro. Detta försvårade Feius planer än mer då Elfar lyckades balansera världen så att under dessa år krigen blev mycket lindrigare och vetandet bland människorna allt större. Människorna började bygga odlingsanläggningar och städer, broar och vägar – inte för att frakta råvaror åt Feius, utan för sin egen skull. Detta förargade mörkalverna mäkta och så snart Elfar gett sig iväg med sina ljusriddare, som skyddat världen, gjorde Feius folk sitt bästa att ruinera allt människorna byggt upp åt sig själva. Lothiens motstånd under de resterande 40 åren blev grunden för många stora krig under de följande årtusendena. Efter Feius avrest återvände så Elfar på en gång och hjälpte i 10 år människorna att återuppbygga världen.

Elfars täta besök i världen gjorde att människorna började frodas. Åkrar och trädgårdar frodades. Lothien kom visserligen hit var femhundrade år och fick djurlivet att multipliceras och berikas, då hans hjärta låg i de stora vildmarkerna och skogarna, men Elfar kom i 10 år var hundrade år, vilket gav honom gott om möjlighet att hålla ögon på det arbete hans följeslagare utförde. De flesta folk i Lilladalen var likt Lothien, både onda och goda, och endast en liten minoritet var mest onda, lika många som var likt Elfar mest goda. Därför hade alltid människorna i sig själva levt på jorden i balans – det ända tills alverna anlände för 500.000 år sedan.

Sen Elfar började komma hade hoppet om att återse denna balans återvänt. Den nya värld han skapade såg många alver anlända och avresa, liksom det gjort sen urminnes tider. Den här sagan handlar dock om de som än idag styr och ställer med världens gång, så även om det funnits mången annan influens genom tiden har de inte mycket plats i denna krönika. Ändå kan det berättas att före Leonoras katastrofala ankomst hade andra alver dykt upp med olika påverkan på världen. För 14.000 år sedan var det den milda Columbina, som var en gråalv, men hennes försök att hjälpa Lothien misslyckades och hon återvände till alvvärlden när Piscies kom. Innan dess var det Liberia som kom för 16.000 år sedan till Lothiens sida tills hon blev förförd av Feius och gick över till den mörka sidan och till slut dog av sorg, när han övergav henne för 12.000 år sedan.

Världen har också sett många komma efter Leonora, men deras berättelser är alltför långa att dra i sin helhet. För 10.000 år sedan kom den första grönalven sen Messias hit. Det var Unicorna, den renhjärtade. Hon levde med Messias fram till hon skulle föda deras barn, då hon återvände hem och födde Messias dotter Piscies. Ensam fostrade hon upp deras dotter under 2.000 år av jordtid – fram till Piscies kallades till sin far, som en ung vuxen kvinna.

För 8.000 år sedan anlände gråalven Pillaria, som var syster till Columbina. Hon lämnade den här världen samtidigt som systern, när Piscies anlände med sitt rena ljus. En annan alv kom hit för 6.000 år sedan, tusen år innan Elfars första ankomst. Det var en annan gråalv vid namn Taurus, som liksom alla gråalver gillade jakt, vildmarker och kampsporter. Med honom uppkom den stora tjurdyrkan, som sedan dess återfinns över hela världen. Mycket av dagens sporter har vi honom att tacka för, liksom han som kom efter Elfar, för 4.000 år sedan. Det var mörkalvernas bäste kämpe Arius, som trots sitt namn inte var av ljuset, utan den förrädiska eld som mörkalverna funnit i jordens inre och som de livnär sig av.

Arius var den som införde alla blodssporter och kämparspel till döds. Han blev hjälten för världen under årtusendena som följde och Feius och mörkrets tjänare använde sig listigt av hans positiva image för att förföra massorna till det falska ljuset.

Vad världen inte fick reda på, annat än genom symboliska myter, var att det var Arius som mördat Taurus på ett fegt och vanärande manér. Men då det är vinnaren som skriver historien fick aldrig Lilladalens invånare veta hur detta gick till eller ens att det hänt. I deras ögon försvann bara Taurus och övergav dem. Många gick därför över till att dyrka den nya hjälten Arius.

Sanningen är alltså att Taurus mördades och det redan för 3.000 år sedan, samtidigt som Leonora gick under jord med sina mörkrets tjänare ute på ön Illes. Alla försök av Lothien att få klarhet runt skeendet fördunklades av lögner och dubbelspel av de många tjänare mörkret har i människornas värld. Endast Elfar kunde se genom förvirrelsens dimmor och det är han som tecknat ner sanningen med hjälp av Messias klarsyn. Få är dock de människor som kan förstå att deras syn är av sanning, då få av människorna har ett tillräckligt rent sinne.


Kapitel 7 Den nya tiden
När Piscies anlände kom Messias fram ur sitt torn och började hjälpa och hela människorna. Hans arbete kan sägas äntligen få kraft och mening i och med att hennes ljus kom till världen. Redan vid sin ankomst var Piscies havande med sin son. Det sägs att ”fadern” är själve Skaparen och att barnet inte avlats på vanligt sätt, utan med det ljusinflöde som alstrar liv ur ingenting, som bara Skaparen kan. För Skaparen är varken kvinna eller man, utan allt.

Nyligen födde Piscies detta barn och gav honom det namn Skaparen valt – Aquarius. Med honom sägs en helt ny värld födas i total motsats till den värld Leonoras ankomst föranledde. Det första som hände efter Piscies fött var att Arius skrämdes att lämna världen. För alla hjältesagor till trots var och är Arius ett fegt kräk, som bara tänker på sitt eget. Det andra som hände var att alla ledare över alverna återvände för gott till världen. Det skedde alldeles nyligen för bara 10 år sedan och ingen av dem har lämnat världen sedan dess, för detta är den slutgiltiga kampen mellan liv och död här i Lilladalens människovärld.

För 500 år sedan kom för allra första gången någonsin en fullkomlig ljusalv hit under de värsta häxbränningarnas tid. Elfar var förtvivlad över att hans botemedel mot magifärdigheter uppmuntrat ett sånt hat från människorna av allt vad magi gäller, att han bad Alf föra in det ultimata skaparljuset till världen. En magi så god den kan bota allt. Med sig hade också Alf receptet på kärleken, som kan få vilket hårt hjärta som helst att mjukna.

Alf stannade i fem år och byggde snabbt upp fyra torn – ett i varje hörn av en omgärdad underskön trädgård. Vart femtionde år har han sedan återvänt för att fortsätta bygga på sitt ljuspalats och sprida skaparens ljus över världen. Första gången han anlände kom samtidigt både Elfar och Lothien hit, för de fortsatte att komma som de alltid gjort sen de först anlände till världen – Elfar vart hundrade år och Lothien vart femhundrade år. När Alf kom hade Feius härskat på jorden 499 gånger och i sammanlagt 49.900 år. Medan Lothien hade gjort motstånd mot det totala förtrycket under sina 245 vistelser, vilket innebär 12.250 års tid totalt. Elfar hade varit här 44 gånger redan och hunnit sprida sina energier här i sammanräknat 440 år. Det kan synas som en liten insats, men nu är det så att även lite ljus förjagar mycket mörker.

Det som nu började märkas i världen var att människornas tankar alltmer klarnade. För att hindra detta arbetade Illes anhängare hårt på att utforma teknologier att fördunkla tankarna igen med. De skapade kemikalier och ”läkemedel”, som deras handelsmän och krämare lurade på människorna. Men Alf återkom ihärdigt vart femtionde år och stannade varje gång i 5 år, vilket renade världen från alla gifter och tvivel Illes kunde frammana. Deras sista kort var deras ledares återkomst då den sista striden sades stå mellan det som ger och det som tar – mellan det vi ser som gott och det vi ser som ont. Till slut, då när Piscies födde och Arius flydde, återkom så Feius. Men med honom kom också Lothien för andra gången sen Alf anlänt första gången. Också Elfar återkom tillsammans med Alf och de andra ledarna – i sin tur för femte gången sen Alfs första besök i världen. För Alf är detta hans tionde besök och nu står hans ljuspalats i sin fulla härlighet. På klipporna bakom hans Palats – mot öster – står en megaskulptur av Skaparen med Livets Ljus strålande från sin höjd.


Kapitel 8 Den nya människan
Före detta sista och avgörande inträde i människovärlden hade tre alvkvinnor skickats ut för att skapa något som fram till dess varit förbjudet – halvalver. De kom till världen 50 år innan den sista ankomsten, tillsammans med Alf. Sen dess har de multiplicerat sig och många är nu de halvalver som bär på alvernas magi, men även de som är helt mänskliga. Deras uppdrag är att undanröja skillnaden mellan alv och människa och förena dem till en ras. En starkare och mer långlivad ras än den försvagade nutidsmänniskan, som utarmats på sin forntida kraft under hundratusentals år av förtryck och manipulering.

De tre alvkvinnorna som fick detta uppdrag var mörkalven Elfin – som i smyg arbetade åt Feius och därför lyckades minst i sitt uppdrag – samt gråalven Loria och ljusalven Älva. Elfin hade redan för en 1000 år sedan varit här med Feius under hans senaste 100 åriga styre. Då hade hon byggt sig ett kloster mitt emot Feius Fästning på klippkanten mot nordväst ut mot Ingistadens slätt. Samtidigt byggde Feius sitt stora herremanshus mitt på gården där hans arméer brukat exercera. De hade också byggt den stora katedralen nere i staden åt guden Javh El, eller Djävulen, som han egentligen är känd som, även om de flesta av hans dyrkare inte vet att det är han. Loria hade också varit här förut och liksom Elfin byggt tillsammans med Feius, hade hon byggt med Lothien. Först ett litet Fort bredvid klostret och mitt emot Lothien Borgen, men även en kyrka åt samma gud. För gråalver och mörkeralver är inte helt olika, men de gör saker på olika sätt.

Loria var här för 500 år sedan, samtidigt som Alf kom första gången, och hennes mål var att balansera Javh Els energier så inte bara hans destruktiva krafter kunde regera. Hon stannade alla 50 år Lothien var här och återvände sen till hemvärlden för att inte återvända förrän hennes stora uppdrag började. Hon skötte detta bättre än Elfin och skapade många halvalver, som både blev gråalver och grönalver, då hon valde människor som gynnade båda resultaten.

När Elfar var här sista gången, innan den sista ankomsten, byggde han också med hjälp av Piscies upp ett grönskande gods mitt emot Slottet, samt ett vackert tempel nere vid havet åt Alla – alltings skapare. Dessa verk är alltså ganska sentida och har trots sin antika arkitektur bara lite mer än 100 år bakom sig. De byggdes när romantiken ännu flödade, innan de stora krigen hade börjat. De sista stora krigen var förstås Illes-folkets slutgiltiga maktdemonstration före slutet. De hade byggt hemska vapen de kunde förinta stora städer med och de hade släppt ut galenskaperna strax efter Elfar återvänt hem till alvärlden och strax innan Alf kom till Lilladalen med de tre alvmöerna Elfin, Loria och Älva för exakt 60 år sedan.

Alf såg med sorg vad som hänt världen under hans korta frånvaro och byggde med Älvas hjälp upp en skön herrgård åt hennes avkomma och ett litet kapell åt alla som tillhör ljuset och kärleken. Den är helt enkel och anspråkslös i förhållande till Alfs Palats storslagenhet. Runt kapellet anla han en plats för människor att lämna sina kära och avlidna. Det är en vacker plats att minnas med kärlek de man älskat. Alf kallade platsen Ängelbergets Kapell, för den ligger strax under alvernas berg och som alla vet är änglar bara ett annat namn för alver.


Kapitel 9 Planens fullbordan
De första 10 åren efter de tre alvmöernas ankomst studerade de noga männen i Lilladalens DNA. De förde bort tusentals män och studerade dem i sina högteknologiska skepp. Till slut hittade de den perfekte kandidaten i en ung man, som bar på arvsanlag från alla raser av människor. Trots det hade han isblå ögon, liks så många av mörkalvernas noblaste släkten. Hans hy var också relativt ljus, vilket sällan rasblandningar mellan svarta, gula, röda och vita raser uppvisade. Han var då en frisk och vältränad ung man, som nyligen gift sig och de hade ett barn ihop. Denna hans första dotter hette Linnéa och hon kom att bli det helt mänskliga överhuvudet av den klan som för övrigt endast består av halvalver.

Genom att ta kontroll över Linnéas far – Romeo – kunde alvflickorna få honom att anställa dem i hemmet, utan att kunna se att de inte var människor. De fick också hans fru – Amelia – att blunda för det uppenbara. Älva arbetade som barnsköterska och tog hand om Linnéa. Det var så hon vann Linnéas kärlek och lojalitet. Amelia studerade till läkare och det underlättade att göra det rimligt varför tre hemhjälper behövdes. Trots sin ungdom hade Romeo och Amelia en god ekonomi och ett för 60-talet luxuöst hem. Loria hade främst som uppgift att sköta Amelias katteri och kennel, där flera djur arbetade som showdjur med höga löner inom underhållningsbranchen. Elfin skötte det mesta tekniska i hemmet, som bilar och hushållsmaskiner. För att få mer tid till det de kom hit för att göra skaffade alverna in en städerska och en barntant.

Planen var att förföra Romeo fortast möjligt och få avkomma, varför redan ett år senare Älva, Elfin och Loria födde sina första döttrar. När Romeo förstod att Älva väntade hans barn kastade han hjärtlöst ut sin hustru och äktade Älva. Redan då var också Elfin gravid, medan Loria först blev gravid lite senare. Efter sin andra dotter med Romeo, som blev av alvsort, lämnade Älva honom för att istället gifta sig med en annan man. Båda hennes döttrar med svarthårige Romeo var rödhåriga, dvs av grönalvsblod. Som andre man hade Älva redan valt en man av renrasig Nordisk typ. Denne Harald var således både blond och med samma djupblå ögonfärg som alla äkta ljusalver i Älvas hemvärld har. Även Elfin och Loria väntade barn med Romeo när Älva födde sitt andra barn. Som tröst gifte sig därför Romeo med Elfin. Hennes första dotter hade varit alv, liksom Lorias första, medan Elfins andra dotter blev av människosort. Lorias andra barn blev Romeos enda människoson. Deras plan var att få barn av bägge sort och att Elfins skulle vara av mörkalvernas ätt, Lorias av gråalvernas och Älvas av grönalvernas med denne Romeo. Med Älvas andre man önskade hon sig rena ljusalver, vilket hon fick många genom åren då hon ständigt föryngrade honom med sin ungdomsdryck.

Under sin tredje graviditet med Romeo lämnade Elfin honom lika hastigt som Älva gjort och flyttade hem till den man hon valt att även avla alvbarn med. Den här mannen – Hiro – hade nobelt asiatiskt blod och var således svarthårig och brunögd, vilket endast de lägre av mörkalverna hade då de enligt sägnerna en gång för evigheter sedan kommit till alvvärlden från en jord mycket lik den i Lilladalen. Hiro var i stort sett ensamstående, men hans förra flickvän väntade hans son Eric. Flickvännen kastade Hiro ut när Elfin bad honom och hon flyttade hem till en annan rik ung man, Hiram, som förlovade sig med henne och de fick två söner ihop – Henric och Fredric. Av en ren händelse var denne Hiram precis den man som Loria valt till sin näste partner. Hiram var av noblaste semitiska ätt från Nordafrikas kust med rött vackert hår och gröna ögon, likt gråalver och grönalver ofta har. Endast de ädlaste av grönalverna har den rent ljusblå ögonfärg som Elfar har.

Återigen tröstade sig Romeo genom att gifta sig med den återstående alvmön Loria – även hon gravid med sitt tredje barn med Romeo, ännu en alvdotter med gråalvernas bruna hår och gröna ögon. Elfin hade också hon lite tidigare än Loria fött en alvflicka, den sista med isblå ögon. Hennes följande tre barn med Hiro blev alla mänskliga och brunögda – väldigt asiatiska med vissa alvdrag. Efter dessa tre barn per fader vägrade Elfin skapa fler barn med människofäder och drog sig undan Hiro och började förbereda sin äldsta dotter ElfiLill för Feius återkomst, för vilken hon tänkt ElfiLill skulle utgöra en utmärkt gemål, när den nya tiden kom.

Loria tycktes i sin tur varit ett tryggt och varaktigt hustruval för Romeo, då hon avlade honom ytterligare ett barn, men likt sina föregångare gav hon sig plötsligt av till sin nye man. Älva hade dock väntat på att ge sig av till deras sista barn fötts, medan Elfin drog iväg innan, utan att någonsin återvända annat än för att ta ut skilsmässa. Hon hade fött sitt sista barn med Romeo hos Hiro. Loria kunde inte riktigt göra samma sak, utan föll Romeo till föga och återvände för förlossningen av deras fjärde barn och andre son. Efter skilsmässan flyttade hon dock med de fyra barnen in hos Hiram, som då levde som ensamstående far till de båda söner han fått med sin tidigare fästmö. Hiros son med samma kvinna bodde då hos Elfin och Hiro. Ett arrangemang Elfin avskydde då hon fann ynglingens närvaro som störande för hennes makt över Hiro. Hon ängslades också över att Hiro skulle låta sin förstfödde son ärva honom och inte deras gemensamma son Eloim. Elfins plan blev att låta hennes människodotter med Romeo trollbinda Hiro så han inte skulle bryta hennes vilja efter hennes planerade sammanslutning med de gamle på ön Illes. Där hade hon tänkt slå sig ihop med Vette och förbättra deras strategi, som hitintills varit så meningslöst destruktiv för världen.

Efter Loria fött sitt fjärde barn, även han av alvsort, gifte hon sig alltså med den något mörkhyade Hiram – en vänlig och generös man, som genom livet prövade många sysselsättningar. Med honom fick hon ytterligare fyra barn med lika rött hår som sin far. Det blev tre alvbarn och endast en mänsklig, precis som med Romeo. Den mänskliga var en flicka och de andra en flicka och två pojkar. Även Loria hade planer för framtiden, liksom Elfin. Efter hon fött sitt åttonde barn ägnade hon sig mer åt politik och affärer än Hiram. Hon väntade tåligt på Lothiens återkomst, då hon tänkt att hennes förstfödda dotter LoriLill vore en perfekt maka åt honom för den tid som nu nalkades. Även om hon inte direkt fruktade för vad Hiram skulle göra efter hon lämnat honom bad hon Älva se om inte hennes dotter med Romeo – ÄlvLill – vore en lämplig partner.


Kapitel 10 Planens slutfas
För liksom Älva hållit Harald ung i 50 år hade både Elfin och Loria hållit sina nya män unga. Romeo däremot hade fått möta ålderdomen, varpå han snörpligt återvunnit sin första hustru då han bortanför alvernas magi klart kunde se att hon verkligen var kvinnan i hans liv. Det var därför Elfin planerade att låta dottern Englia förföra Hiro, vilket hon gjorde, även om hon olydigt först även förförde hans son Eric. Ganska listigt då detta göt en tagg i deras relation. Och det var också varför Loria behövde ÄlvLills hjälp att fortsätta trollbinda Hiram, som än mer än Hiro älskade sina förstfödda söner. Själv planerade Loria att ingå förbund med själva tiden och flytta in i Jultomtens egen verkstad.

Det låter märkligt, men för 300 år sedan lämnade nisse-paret med Kronos Borgen, som alltså stått tomt sen dess tills Lothien nyligen återvände och renoverade hela byggnaden med ladugårdar och allt. De flyttade alla till ett stort hus de byggt åt sig, där de tillverkat julklappar ända sedan dess åt människorna. Hit tänkte Loria flytta för att bättra på deras handel och utbud av varor. För en sak kan inte Loria tåla och det är allt meningslöst trams som ges bort varje jul.

Älva var aldrig lika mycket för planer eller manipulationer, som sina ”medbrottslingar”, men till hennes glädje märkte hon vid Elfars återkomst att hennes rödhåriga alvdotter med Romeo på en gång gillade honom. Denna dotter Ängela blev också hustru till Elfar på hans sköna Slott. Älvas andra alvdotter Äldra föll i sin tur direkt för den gode Alf, när hon mötte honom, så även detta hopp förvekligades då Alf gifte sig med Äldra strax efter hans Palats renovering var avklarad 5 år efter hans återkomst.

Med Harald fick Älva åtta barn, vilket gör 10 barn totalt med Romeos två. Endast Äldra och en son blev alver, medan de andra sex med Harald blev mänskliga. Fyra blev vackra flickor och två snygga pojkar. I motsats till Elfin och Loria hade aldrig Älva några tankar på att lämna Harald eller lura på honom någon annan. Tvärtom växer hennes kärlek och respekt för denne man allteftersom tiden går. Redan när hon studerade honom blev hon imponerad av hans godhet. Hon såg hur han adopterade både barn och djur, som saknade någon som tog hand om dem. Därför har Älvas åtta yngre barn två äldre bröder – en med östeuropeiskt påbrå och en färgad man med för övrigt nordiska färger och utseende. Ingen vet deras ursprung, men Harald älskar dem som sina egna. Under alla år tillsammans hade de bara en svår period, när Älva väntade deras nästsista barn och var mycket trött. Det var då Harald mötte Hirams förra fästmö och Hiros tidigare flickvän, som har en otrolig dragningskraft på män. Speciellt så på Harald som blev blixtkär och hade en kort och intensiv affär med henne. Hon var i sin tur redan gift med en framgångsrik politiker, som dock kom från en enkel och fattig bakgrund. Denna kvinna var ökänd som lösaktig och hade redan barn med sju män innan hon fick barn med Harald.

Älva förlät genast Harald, när hon fick veta att han väntade barn utanför äktenskapet och hon avlade ännu ett barn med honom. Sonen kvinnan fick med Harald döptes till Cain; kanske för att hennes namn var Eve. För alverna var Eve intressant då hon flödade av den kraft människorna en gång haft i överflöd innan alverna kom att påverka och undertrycka den ursprungliga människan. Flera av hennes avkomma har under senaste åren behagat alvbarnen, men ännu har inte de äldstes råd godkänt att halvalverna korsar sig med denna urenergi. Den enda som trotsigt struntat i vilket är Elfins äldsta människodotter Englia, som fött ett barn åt Eric – Eves äldste son. Eves första barn fick hon redan som ungdom med en okänd svart man, så Eric är hennes andra barn. Historien om Eve är invecklad och märklig bara i sig, men har inte något med syftet av denna att göra, så det får bli en annan saga.

Harald är den ende som har sitt hus uppe på alvernas berg. Hans förfäder arbetade sen flera hundra år åt Alf, varför de fick lov att bygga sitt hus där Harald nu bor. Den ende andra människoboning bland alvernas ligger ute på ön Illes, som man nu kommer till över en bro som byggdes redan för lite mer än 100 år sedan. I det huset bor Romeo, vilket aldrig Illes-folket tillåtit om det inte varit för hans speciella roll i detta rasblandningsprojekt, som alla alvfolk unisont kommit överens om. Därför kunde inte Leonora, Leprikon och Vette köra bort dem, vilket mest retat gallfeber på Leonora, som hatar att hennes illdåd kommit till sin snara ända och hon måste snart bita i det sura äpplet att återigen bli en i mängden – för ingen kan agera Gud i en värld där alla är Gudar.


Kapitel 11 Födelsen
Det var när denna insikt nådde nissarna och Kronos i Lothien Borgen som de flyttade ner bland människorna och öppnade sin verkstad där. Insikten att snart skulle de inte vara förmer än alla andra; att ingen skulle längre se alver som magiska väsen eller häxor som annorlunda. I den nya tiden, som Kronos själv hjälpt till att utforma, kommer alla bära alvanlag, vara magiska och kunna bli ”häxor”. Det var därför även Messias och Piscies flyttade ut ur Elfars vackra slott för 30 år sedan och lämnade det att skötas av alvplantor tills Elfars återkomst. Messias köpte ett vackert gammalt hus nere i stadens gamla rikemanskvarter och där födde så Piscies äntligen Aquarius, som hon burit i fosterlivet i 2.000 år. Hur alver gör för att styra hur länge de bär ett barn är ett mysterium i sig, men det är så de gör. Varför de tre alvmöerna fick barn efter människomönster, när Piscies fick efter den tidlösa oändliga otid, som härskar i alvvärlden. En tid som inte har något med jordtid att göra.

Vad som kommer hända, även om Älva inte gärna vill se det, är att föryngringsbrygden får allt mindre påverkan på hennes älskade Harald och en dag kommer han ändå åldras, om än långt ifrån nu. Han saknar helt enkelt den rätta genen, som nu hans alvbarn bär. Den dagen vet hon i sitt hjärta att hon behöver ge sig av och att den bästa platsen blir hos Messias, som är den äldste av de goda alverna i denna värld. Vid det laget vet hon att hennes avkomma skapat generationer av den nya människan och de utan alvgenen blivit mycket få.

Likaväl som Älva visste att såhär kommer det att bli, så planerade Loria sina barns storslagna framtid. Då Elfar valt Älvas blåögda grönalvsdotter Ängela till maka, och inte Lorias grönögda dotter Lirianna, började hon istället göra planer för sina yngsta söner. Om någon av dem kunde få den välkända Piscies som hustru vore det en stor framgång för Loria i hennes världssyn. För Loria är det svårt att tänka sig att hennes barn får välja partners hur de vill; hon kan inte sluta se alver som lämpligare partners än de kortlivade människorna. Elfin bryr sig inte så mycket vad hennes avkomma gör, bara det gynnar henne på något vis. Som mörkalv har hon ändå låg status bland andra alver, så hon traktar mer efter makt och rikedom än sociala högaktade – men maktlösa – positioner.

Nu 10 år efter alvernas ledare för sista gången anlänt till Lilladalen lever Feius med Elfins äldsta dotter ElfiLill på Fästningen. De har redan ett barn ihop, men ännu har de inte hunnit avge några löften. För Feius, som aldrig under sitt evinnerliga liv, brytt sig om att skapa något liv är detta dock ett enormt framsteg och den kärlek han börjat ana för den ljuvliga ElfiLill synes avta udden av den ondska han plågat världen med i en halv miljon år. Även Lothien har som Loria önskat tagit hennes alvdotter LoriLill som partner och trolovat sig med henne efter hon blev gravid och så snart de kan tänker de gifta sig. Något han aldrig hann med under sina 50.000 år i ständig maktkamp med sin gamle vän Feius, men alltid drömt om för att kunna föra sitt arv vidare den dagen han väljer att gå över till andevärlden.


Kapitel 12 Besökarna
Det kanske allra märkligaste som börjat hända de sista åren är de nya besökarna. Dels de som bara dykt upp, men även barn som börjat födas runt i dalen med utomjordiskt, men ändå inte alviskt, utseende. Först trodde alla det var något nytt sattyg av Illes-alverna, men sen började alla möjliga få dessa barn och en av Älvas söner blev kär i en sådan märklig flicka från Stjärnorna han träffat på Universitetet. Varifrån dessa besökare kommer och varför de är här förbryllar till och med Alf, som annars tycks veta allt om allting. Hur han vet allt det han vet är för att han kan läsa människornas hjärtan som öppna böcker. Nästan lika lätt kan han läsa alla alvers, även om en del av de mörkaste använder mörk magi för att skydda sina tankar. En strategi som fungerat dåligt, men varit något försvårande emellanåt för Alfs klarsyn. Dessa nya varelser tycks dock helt kunna blockera hans försök att läsa dem. Däremot tycks de kunna se igenom allt och alla.

Alf har försökt att ta reda på när de först upptäcktes och ju mer han ser bakåt i tiden verkar de alltid varit här och långt före de allra första alverna kom. Dock tycks de förut hållit sig väldigt diskret i bakgrunden och bara då och då fört bort folk och återlämnat dem i de flesta fall – oskadade, men ibland gravida med foster som senare försvunnit långt innan färdiggångna. Då detta är ett sant mysterium även för alverna så kan vi inte berätta mycket mer om det här förrän de själva låter oss veta deras syfte i världen. Sen Alf kom till världen har ialla fall sanningen om att dessa besökare finns börjat bejakas och vittnen avrättas inte längre som kättare eller besatta av onda andra, vilket genom historien gjorts av Illes lakejer. Om sanningen att de ens finns blivit känt och godkänd verklighet skulle Illes makt förminskats, då de inte kände till vilka de är och vad de gör här. Därför måste de tysta ner saken och kanske det var därför så få sågs förr i världen och så sällan några hybrider föddes, jämfört med de sista 60 åren.

Framförallt har världen svämmats över av abduktioner, hybrider och dessa varelser de sista 10 åren. Så något stort är på gång och inte ens alvernas bästa seare vet vad. För alla alver innebär detta än mer att deras arbete på att förena sig med människorna – och även införliva dessa märkliga besökare om så krävs – känns än viktigare.

_________________
Låt din fantasi sakna gränser!
Back to top Go down
View user profile http://vetteljus.org/sagoland
 
Alvernas Styre
View previous topic View next topic Back to top 
Page 1 of 1

Permissions in this forum:You cannot reply to topics in this forum
Fairyland Poetry :: Poetical & Transcendental :: Your Faery Heaven :: Fairytale issues-
Jump to: